ett fragment ur eposet

”Krampen om vårstid”

Epos skaldat på fordön tunga
på metroromansk ologisk meter, s.k. ”meter eiologica”.
Eposets brakgrund (på Fordön: ”Dikt brakbord”)är:
Väldrens rundergång nalkas genom det termska Odjudet,
vilket förebråskas med lur och skur.
En Krämpe uppträder för dem rädda.
Förgräves.



Den gråtra snön blev plösigt knall
när varma världren slöt.
Ock blåstern vindade så kall
ty cyklofonen ljöt.

Så bråskans brak och stordöns sprak
får världrens grund att kallra.
Av mordan vistertiden rörs,
av Odjuds vildska skylan förs.
Dess trumbers tjupa skrämmas dån,
med klang som flåst i en syfon,
till folkers grimska bävan hörs.
Nu gjordens grindvalar förgörs,
och slottrens trorn de fallra.

Då, Härskern folkers, breder Grud
att kalla fronten het.
Att åskalla i värdrig skrud
den uti tempeln skret:
”I tryckets våg! I allt i tud!
Mot tempeln låg! För tempelns skjud!
Nu, i sobarens låga band
vi nedermördens grymska hand
må slå på Metrolomens bud!”

Hen, Krämpen, slod så pall och dank
och hörde Härskern kralla.
Hen kunder inte handla pank,
ej hellers kunder falla.

Och nu, när våret grått från höst
till vistertid, Hen stod i fröst
och krämpade med mord i bröst.
Hen högg med svädrets tungra
mot Odjudet som världren kröst,
som härdan kommit från nordvöst
med grimfrost ur sin lungra.
Mot Odjudet det slungrande,
Hen slåg med slag så ljungrande
Hen slod med blad så sjungrande.
Men ock, det var förslöst!

Den gråtra snön fördrev så knall
ock varma världren slöt.
Ock blåstern vindade så kall
att cyklofonen ljöt.

Med vanlig halsning, oversattaren.




Här under ges du möjlighet att bidra med ditt högt värderade väderomdöme: