Texten "FLYKTPUNKT" är en samling spegelskärvor, olika bitar av författarjagets syn på sig själv och andra under en längre tid. Läsaren är också en del av texten. Läsaren eller lyssnaren har möjlighet att själv forma mosaiken till en helhet.
Nedan följer sex kapitel.

Flyktpunkt – utdrag

En början på kärlek
1974, 22 maj

Bibliotek är bra gömställen. För människor. För böcker.
Sätt in en bok vid fel signum: den är förlorad för lång tid. Lyft bort ett katalogkort: boken existerar i Limbo.
Den som är placerad under fel signum kanske aldrig upptäcks, blir inte läst.
Jag vet av egen erfarenhet att samma gäller för människor.

– Vi känner varandra.
Han började:
– Vi känner varandra.
Stadsbiblioteket, tidig höst. Inlämningsdags. Killen som stod på andra sidan bordet
slog lätt på boktraven med sin skärmmössa.
– Vi känner varandra.
Han som satt och skrev tittade inte upp. Sa:
– Nej.

Hotet framifrån, sidorna blockerade av hyllor. Enda flyktvägen är bakåt. Pennan hårt i handen,
pennan hård i handen. Grip tag, fatta. Skriv. Skriv bort. Glöm och skriv.

– Jo. Vi känner varann. Men det var ett tag sen, ett bra tag.
Svar:
– Tror inte det.
– Du känner igen mig. Annars hade du tittat på mig nu. Jag sätter mig i kaféet. Vet du? På andra
våningen. Kom sen. Vi ska prata.
Han gjorde en sväng, kom tillbaka.
– Du heter Gert. Bara så du minns. Du verkar ha glömt mycket. Ses.


Gert heter han. Gert. Stjärt. Fjärt.
Gert med stjärten satt bland böckerna.

En människa kan gömma sig, bli dold, sättas under fel signum.
Ändå bli funnen.
Luftrum I

Då för längesen
när han var ett barn
då var biblioteket
biblioteket var
var en kupa, var skydd, andrum,
ljuset varmt och dämpat.
Han var då
han var ett barn med nyckeln i gråslitet band om halsen,
en gisslan, full med ärr
hopkrupen i ett hörn
nött skolväska bak ryggen,
lutad över en bok.
Hans luftrum en kupol av varmt ljus och stillhet.
Han flög långt.

Tystnad.
Luftrum, andrum.
Skyddsrum.

Skolan var
skolan var hårt ljus,
oväsen, olust
varje dag
obehag
slag
Gammelgård
1975, 7 november


– – –

Gården hukar för vindarna bakom en dunge av gamla almar. Klapperstenslagd innergård med fyra längor runtom. I ett hörn vårdträdet. På marken nedfallna löv, skal och mogna kastanjer. Det doftar höst, förmultning och vila i skuggan.
Inne i lerstenshuset är det lågt i tak. Rummen är kalla och fuktiga.

Gert stryker handen över Emriks huvud.
– Du har klippt dej. Snyggt. Men lite synd.
– Yrkesstolhet. Haha. Skråddad som en fångbuse.
– Nä. Stubbad som åkern. Bonen o hans jor ska va liadana.

Emrik berättar efteråt. Det händer inte ofta.
Ja har tänkt. Jo ja kan tänka fast di ente tror de. Du vidd, att aga där…
…du vet att åka där på vägarna i backarna. Du vet hur vägen tar slut mitt upp i himlen. Det finns inget på andra sidan. Man kan åka rätt in i solen.
Flina inte nu. Men solen e som ett glödande hål. Skratta inte, ett glödande hål, att åka rakt in i. Då slipper man allt.
De du. Skriv en dikt om det. Visa mej, så får jag se om du förstått.

Kylan gör att de sover tätt intill varann. De sover gott.

You´ve got a lover?
Oh. Oh, I´ve got a lover. Oh oh oh. I´ve got a Beauty.
Vem?
1976, 2 maj


Han skjuter upp ur drömmen när nåt kryper längs ryggen.
Han är våt, han känner med handen på armen, sen i ansiktet. Luktar inget, smakar inget.
Han sätter sig på sängkanten, har svårt att andas. Ett band spänner över huvudet, som en tung krona.
Han kan resa sig efter några försök. Så står han på golvet och ser en kropp ligga i sängen.
-
En grå kropp ligger i sängen. Han vill bort men rör sig långsamt, tänker långsamt. Han är på väg att frysa fast i tiden.
-
Den grå kroppen ligger kvar. Stilla som en död.
Tiden sluter sig runt den, lyfter den mot fönstret. Det är öppet, gatlyktan är släckt, gardinerna dansar sakta som sjöanemoner.
Fem våningar upp. Asfalt och betong. Han faller ut genom fönstret.

– Du där!
Han vaknar, sätter sig upp i sängen. Blod rinner i ansiktet. Han känner igen doften. Vem ropade?

– Du. Du vet väl vad du kan göra. Livet har ingenting övers för dig. Livet behöver inga äckel.
Rösten borta. Han tittar mot fönstret. Det är stängt. Schaktet utanför är gryningsgrått.

Rakkniven är i den lilla väskan i garderoben. Han håller i sängkanten så hårt, att fingrarna har krampat, de släpper inte taget. Han sitter och väntar på att det ska bli dag.

– Du där.

– – –
Jag vaknar, sätter mig upp i sängen. Jag kommer ihåg precis hur det var.
Sabelhäck, Giv Akt!

Om du far på slätten vet du aldrig vad som finns bakom krönet.
Slätten är som en pannkaka.

Slätten är en skånsk pannkaka, gjord i braspanna, en äggakaka,
en tjockpannekaga,
pöser över i bubblor
böljar sig fram i ugnen
höjder av spröd skorpa
avgrunder av stegat fläsk.

Slätten är som en skånsk pannkaka,
böljar sig fram i tidens alla riktningar,
du vet aldrig vad som möter dig
bak nästa virvel av rum och tid.


luften varm av motorn
vi sitter säkert på maskinen
varm luft, het motorolja
fartvind
Nålen darrar på hastighetsmätarn,
darrar för den går mot det yttersta
lätta kvällsmoln speglar sig i glaset
Nålen darrar, men inte vi.
Du håller om mig
håller i mig
håller av mig
du håller i mig.

Vi kommer snart till allén vid Hovra slott.
Är du beredd?
Vi har tajmat med solnedgången,
solens flammande brandröda farväl till Skåne.

Är du beredd?
Vi kör nedför pannkaksberget,
uppför Hovrabacken
allén av almar
grenarna bildar sabelhäck
ett valv gjort av saluterande soldater
vi är nygifta på väg mot solnedgången

i bortre öppningen på tunneln, i öppningen av valvet
flammar solskivan
Himlen kommenderar:
”För paret! Skyldra – gevär!”

Solskivan i våra ansikten.
Runt om värme,
fartvind
ljuset längre fram.

Nålen darrar på hastighetsmätarn.
Du håller om mig
håller i mig
håller av mig
du håller i mig.

Om jag gasar nu –
för jag vill hålla
i dig
om dig
av dig
– om jag gasar nu
flyger vi rakt in i värmen,
in i den röda skivan.
Perspektivlära I
Författaren berättar

Jag, författaren är sorgsen över mina spegelbilders handlingar.
Hur hamnade vi där?

Hur kom de, jag, vi,
hit?

Närpunkten är farlig – den saknar förbindelser.
När perspektivet förflyttas finner du ny flyktpunkt.