Versmått: endekasyllabus och sapfisk strof

Kejsar Hadrianus unge älskare Antinous drunknade oförklarligt.


Natten vaknar, lyktorna tänds på piren.
Vindens sandsteg följer i dina fotspår
bort mot den som länge har dröjt i skuggan.

Längst ut på din ögonfrans hänger gråten.
Varsamt fångar han droppen på sin tungspets,
ger sen åter det han har lånat från dig
och hans tårar blandas med dina, flyter
samman över bröstet och drar dig nedåt,
nedåt mot den tröstande svalkan i vårt
eviga ursprung.

På den tredje sandreveln vilar kroppen.
Munnen, vänd mot havet och horisonten
öppnar sig för vågen som sköljer ut mot
djupet och glömskan.