Nu är texten inlämnad. Jag var besviken på Gert och arg på Mårten. Men de hade inget annat handlingutrymme och ingen möjlighet att leva ett gott liv tillsammans.

Såhär skrev jag inför respons:

Här kommer hela texten som den är just nu. Jag behöver ta en paus från människorna i berättelsen.

Jag har försökt experimentera med en röst utanför berättarrösten: ”författaren”. ”Författaren” är tänkt att slå hål i berättelsen, att skapa en ”metaberättelse”.
Möjligen får det läsaren att stanna till och få nya perspektiv på rollerna och på berättelsen.
Berättelsen är angelägen för mig, så jag vill att den ska läsas med etfertanke.
Jag är inte klar med ”författarens” roll, jag vet, men vill gärna ha respons så här långt.

Min önskan om respons:
Jag behöver respons på ”författarens” bidrag mellan scenerna.
Jag har valt att inte särskilt markera ”författarens” delar typografiskt. Men det är enkelt att göra om det behövs.

Figurerna tar över.
Deras prat tar för stor plats i mitt huvud.
Jag har inte tid att gå till jobbet.

Personer, (rollerna) presenterade klichéartat:

Gert Jönsson
Bokmal, placerad utanför. Född 1954. Uppvuxen med ensam skiftarbetande far. Bor senare hos faster, blir prydligt klädd, tvättad och kammad och kyrkbesökare. Naturvetare, sedan läkarstudent av okänt tvång, slutligen biolog. (Systematisk botanik, forskare, postdok i Salvador da Bahia på Solanderstipenium).
Tänker snabbt, associerar - både positivt och negativt. Bokstavsbarn: älskar att göra anagram, rim och ordassociationer.
Oftast introvert. Kan interagera impulsivt och naivt.
Har överlevt genom böcker och lärande. Medicineras så småningom med bra resultat. (gissar på någon typ av polaritet).
Försörjning: Studielån. Stipendier. Amanuens/assistentjobb

Emrik Mårten Jensen. Född ca 52
Samma skola som Gert ett kort tag. Slutade skolan efter åttan. Överlevare, streetsmart innan uttrycket fanns. Sägs ha varit på Råby skyddshem under ett år (ungdomsvårdsanstalt). Har fått gå om några klasser. Svart skäggskugga, kryllehår. Anses farlig av de flesta. Har blivit kallad mårtengås EN gång.
Senare gift med Marie. Frilansar på många sätt.
Alla undrar vad han lever av. Många gissar.

Måns.
Dyker upp i Lund i en park.
Bokmal. Helklassiker. Tecknar. Kanske tio år äldre än Gert. Yvig personlighet. Tankesnabb.
Söker inte relationer. Reser.
Talar inte alltid sanning. (understatement)
Är av någon oförklarlig anledning också kunnig i hebreiska och exegetik (såväl GT som NT).
Allas vän. På ont och gott. Ingen bryr sig om vad han lever av.


Ella-Maria. (Elma).
Känner Gert från sista åren i Malmö, medlemmar i samma kyrka, men olika församlingar.
Läser till bibliotekarie. Professionell amatörmusiker.
Är inskriven i berättelsen som heterosexuellt alibi. Ska få lika många tecken som annars brukar ges åt bögar/flator/transpersoner. (Jag bara skojar).
Katalyst – påskyndare.
Får ekonomisk hjälp/utpressning av föräldrar under studietiden.


Andra personer
Jägare och samlare. Av människor.


Historien kommer inte att berättas i kronologisk ordning. Inte heller utkastet.
Ungefär så Här är det tänkt - skärvor att klistra samman

Till kursen "Litterär gestaltning" Gjorde ett diktmanus, någorlunda disponerat, lite skräp kom med. Skannar nu gamla texter och bearbetar dem till något helt nytt.


Namn på långa texten: Flyktpunkt.
I perspektivläran den punkten där centralperspektivet hjälplinjer förenar sig. Punkten flyttar när konstnären flyttar sig eller motivet.

Biblioteket var en kupa, ett andrum. Ljuset varmt och dämpat.
Han var ett barn med nyckeln i ett gråslitet bendelband om halsen. Oftast hopkrupen i ett hörn med den nötta skolväskan bakom ryggen. Lutad över en bok.
Kupolen av varmt ljus och stillhet var luftrummet där han flög, där rådde han över fantasi och vetande. Han flög långt och länge.

Tystnad.
Luftrum, andrum.
Skyddsrum.

Skolan var
lysrör,
oväsen, olust
varje dag
obehag

Efter lektionerna satt han och läste i sitt hörn på biblioteket. Han läste till dess hans far borde ha vaknat. Han fick ibland kvällsmat när han kom hem. Veckor med eftermiddagsskift var lägenheten tom, då var den hans egen. Han lånade hem böcker, satte sig vid köksbordet med smörgås och mjölkglas och läste.

Han flög i böckernas luftrum.
Inbillning, kunskap.
Hemmet var
husrum.

Parken var stor och gångvägen rak. På dagen var vägen till böckerna utan hot.
Om kvällen gick vägen på broar av skugga mellan öar av ljus. Lyktorna slängde skuggan framåt, den växte, tunnades ut och försvann in i en ny ljuskägla. Om han gick varsamt bar skuggan ända fram. Runt honom var mörker och doft av äppelros.

Gränsland.
Samband, drömland.

När han blev äldre växte staden, den blev större än parken, och han fann vattnet. I hamnen var fartygen var stora och skorstenarna räckte upp i molnen. Efter en tid blev fartygen lägre, han visste inte varför.


Hamnen var…
i hamnen fanns en fråga
kajkanten en bro
genom universum
mellan
luftrum och vågskum
och
tomrum